Under de senaste två åren har jag mött enormt många förskoleverksamheter, men också en del fritids- och förskoleklassverksamheter, via mina olika uppdrag. Det sägs att pedagoger inom förskolan är snabba på att ta till sig förändringar och nya direktiv och ett visst mått av sanning ligger det nog i det. Men det jag tycker mig se är att det man är snabb på är att börja "göra" annorlunda. Att börja "tänka" annorlunda är desto svårare. Jag ska ta matematiken som exempel.
Ingen inom branschen lär ha missat att vi fått ett förtydligat och förstärkt uppdrag när det gäller matematik. I grund och botten handlar det om att man vill komma till rätta med elevers sjunkande resultat när det gäller matematik, vilket med dagens utbildningssystem spiller över även på förskolan. Det som ofta händer i förskolan och som jag har sett otaliga exempel på är att pedagogerna genast börjar göra matematik snarare än att man först börjar tänka och tala matematik inom kollegiet. Vad är matematik? Vilken matematisk kunskap är värdefull? Hur tillägnar man sig denna kunskap om man är 1 år? Om man är 5 år?
När det gäller matematik börjar man t ex genast hålla på med siffror, almanackor, cirklar, kvadrater, rektanglar och trianglar - d v s väldigt abstrakt matematik. Trots att vår erfarenhet säger oss att små barn lär sig genom upplevelser och erfarenheter, med sina kroppar och sina sinnen, så börjar vi i en helt annan ände så fort det handlar om mer mer faktabaserade lärandeområden än de mer socialt orienterade som vi traditionellt är vana vid att ägna oss åt. Varför blir det så? Varför antar vi att det är enklare för små barn att börja lära sig om cirklar och kvadrater innan de lär sig om klot och kuber, trots att de omges av bollar och klossar? Eller för att ta ett annat klassiskt förskoleexempel: Varför antar vi att det är enklare för små barn att lära sig att använda grundfärgerna först, trots att de lever i en lika nyanserad värld som oss vuxna? Jo, för att allt pedagogisk praktik bottnar i vilken kunskapssyn man har och om man aldrig medvetandegörs om detta så kommer man heller aldrig att kunna börja göra annorlunda i sin pedagogiska praktik.
Trots att vi försöker komma ifrån den hierarkiskt ordnade barnsynen i förskolan så har vi oerhört svårt att bryta oss loss ur den hierarkiskt ordnade kunskapssynen och jag tror att skolan brottas med samma problem. Är det inte så att eleverna i skolan först måste lära sig Sveriges alla landskap innan man kan lära sig om länder i världen? Detta trots att många elever har fler kroppsliga och sinnliga erfarenheter av Thailand och Turkiet än av Kiviks marknad. Vad händer om man inte kan namnen på de största sjöarna i Sverige? Är det värsta som kan hända att man förlorar en match i Quizkampen? Eller är det så att man faktiskt kan lära sig namnen på de största sjöarna i Sverige genom sin smartphone så att den pedagogledda undervisningen kan inriktas på att eleverna ska skaffa sig den fördjupade förståelsen för vad det innebär att leva sitt liv på olika platser i världen? Kan befrielsen från den faktaöverförande undervisningen vara det som ger pedagogen den tid som krävs för att lyckas stimulera eleverna till att beskriva och förklara, göra jämförelser, dra slutsatser och lösa problem, se och förstå sammanhang, delta aktivt i diskussioner, får möjlighet att undersöka något och dra egna slutsatser utifrån egnas och andras kunskaper och erfarenheter?
En stor svårighet med att arbeta som pedagog i dagens föränderliga samhälle är att våga vara i det man själv inte vet allt om. Det innebär inte att man ska abdikera från sitt pedagogiska ledarskap. Tvärtom så måste man var oerhört tydlig med sina syften och mål, sätta de pedagogiska ramarna man ska hålla sig inom, men våga låta barnen/eleverna vara med och måla själva tavlan. Låta dem sätta sin prägel utifrån sina unika perspektiv. För de barn/elever som saknar egna förstahandserfarenheter av lärandeobjektet måste vi tillföra sådana. Annars blir det slagsida och de redan marginaliserade eleverna hamnar ännu mer i utkanten än de redan är. Inom förskolan börjar allt fler hitta till denna undersökande form av undervisning. Det kräver modiga pedagoger och det krävs ett ledarskap som kan stötta och uppmuntra den pedagog som vågar. I förskolan finns vi pedagogistor och andra med utvecklaruppdrag för att stötta och synliggöra. Vi har den pedagogiska dokumentationen att utgå ifrån för att ta oss tid och stanna upp och fråga oss vad som är värdefullt och meningssfullt i de lärandesituationer vi skapar. De barn som lämnar dessa kunskapsskapande miljöer för att komma till skolan betraktas i en del sammanhang som besvärliga, just för att de inte inordnar sig i systemet. De är vana vid att, ivrigt påhejade av pedagogen, lägga till sitt perspektiv som kanske leder till att undervisningen hittar ett nytt spår att undersöka. Flera av dessa barn/elever har redan värdefulla förmågor när det gäller att kunna orientera sig i skolans kunskapsuppdrag. De har lärt sig att tänka stort och fritt och att någon annan vill veta hur de tänker. Men trots att det är just dessa förmågor som våra styrdokument anger att man ska få möjlighet att utveckla så krossas de ofta av ett standardiserat akademiskt system.
Att diskutera kunskapssyn är viktigt. Men att leta efter kunskapssynen i dokumentation av den pedagogiska praktiken är ännu viktigare. Det är först då vi kan upptäcka vilka synsätt vi faktiskt lever och påbörja ett förändringsarbete.
/Martina L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar